Ibland gör det ont. Som nu. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller vad som kommer hända. Det gör ont.

Jag behöver dig, nu mer än någonsin. Jag vet att du är här, alltid i mitt hjärta och mina tankar, men du är inte här i fysisk skepnad. Det händer saker jag inte känner till, inte vet hur jag ska hantera, inte riktigt har kontroll över, och jag behöver att du håller om mig och säger att allt kommer bli bra. Du säger åt mig att prata med dig, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, tankarna som ibland tar över är inte konkreta, ingenting som går att greppa, utan endast fragment av känslor och förvirring. Jag vet att du vill vara här lika mycket som jag vill ha dig här, men livet är inte rättvist.

Jag bara önskar. Önskar att jag kunde vara i tryggheten i dina armar även när jag vaknar på morgonen. Jag älskar dig.

ord behövs inte. du vet.

Jag önskar bara att jag kunde göra mer. För just nu känns det inte som om jag gör någonting alls. Dagarna går inte framåt, och trots det kommer en ny kväll hela tiden. Utan dig, utan din familj, utan möjlighet att kunna göra något, utan möjlighet att kunna finnas när jag behövs. Jag är inte där jag bör vara. Jag behöver vara hos dig, nu mer än någonsin.

Världens bästa helg. Igen. Allt är bäst i närheten av dig. Tre dagar tills nästa gång, fyra veckor kvar tills jag tillfälligt flyttar in hos dig. Tre veckor tillsammans utan avbrott. Skolan löser sig, motivationen håller i sig, grupparbetet kommer bli grymt, praktikplatsen är fixad och dansen är igång igen. Livet är så jävla bra just nu!

Och med det tackar jag för en underbar dag med Nicopico! Imorgon vid den här tiden så har jag jätteont i benen, magen, och sitter på ett tåg påväg till min bättre halva! Ibland är torsdagar rätt så bra dagar trots allt.

Ibland misstänker jag att jag helt enkelt bara inte är gjord för att koncentrera mig. Finns det en mobil eller en dator, eller bara en dammtuss i närheten, så är det helt enkelt roligare att leka med dessa saker än att ta tag i engelskaläxan tills imorgon. För jag kan ju helt enkelt göra den sen, eller imorgon innan lektionen börjar. Det är ju så, det är mer spännande att skjuta upp saker till sista dagen, eller minuten. Varför skulleman annars sitta med räkningarna samma dag som dem skulle vara inskickade, fast man kunde betala dem för flera dagar sen? Exakt.

Lyckan ler. Kräftskiva, möjlig utgång, timmar med dig i telefon (förlåt mamma för kommande telefonräkning), och mina fina vänner. Underbar lördag som ser ut att hålla i sig över kvällen.

Jag är ledsen över att jag sårar dig, och jag vet att allt gått så snabbt. Men man styr inte över hjärtat, och även om du nu mest är förbannad så hoppas jag att vi en dag kan vara glada för varandras skull. Du förtjänar att vara lycklig, och jag hoppas att även du kan gå vidare och bli det. Jag har haft sådan otrolig tur, och jag tänker inte ljuga, jag kan inte komma ihåg när jag var såhär lycklig senast. Men förlåt, förlåt över att min lycka gör dig illa.

Ingenting är som det brukade vara.

Jag mår bättre än vad jag kommer ihåg att jag gjort på oerhört lång tid. Jag har förstått att vissa tycker att det är fel av mig, att jag inte borde må bra. Men jag tänker inte ta åt mig av det längre, livet går vidare. I somras skrek jag genom tårarna som aldrig slutade rinna, jag hatade och förbannade mig själv. Jag sov inte, jag åt inte, och jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig igenom dagarna på jobbet.

Men jag står kvar. Jag vet inte om jag kan säga att jag är starkare än tidigare, men jag försöker komma dit. Jag känner motivation för skolan för första gången på två år. Jag tjatar till mig jobb, för att jag nu har ett mål, en slutpunkt dit jag vill nå. Och jag ska dit, jag kommer inte ge mig, inte nu när jag hittat dig. Jag vet att du sagt åt mig att inte köra slut på mig själv, men sanningen är den att jag kommer göra i princip vad som helst för att kunna åka till dig. Jag tänker inte ge upp, jag vet att jag kommer klara det här. Frågan är hur jag ska kunna hindra mig själv från att spendera varje öre jag har på resor till Sveriges andra kustlinje, för pengarna behöver sparas också, för att vi ska kunna göra det vi pratar om när nästa sommar kommer och vi inte längre har saker som håller oss isär.

Så till er andra. Kalla mig idiot, tyck att jag går vidare för tidigt. Man kan inte styra hjärtat. Och ingenting är som det brukade vara.

Senaste dagarna, jag kan inte ens förklara dem. Jag blir sällan mållös, och även om jag ibland tappar orden så brukar jag alltid hitta dem när jag skriver. Men nu är det en helt annan situation, för orden som existerar i den svenska ordlistan räcker helt enkelt inte till.

Men tack, tack för de bästa fem dagarna och fyra nätterna denna sommar. Tack för att du har vänt hela min värld upp och ned. Tack för att du lockar fram mina bästa sidor, för att du får mig att sitta och le som en total fåntratt, för att du får mig att tappa kontrollen som jag aldrig annars släpper. Tack för att du släpper in mig i ditt liv, och får mig att hoppas igen. Hoppas på lycka, på genuin glädje.

Jag ska göra allt för att försöka ge allt tillbaka till dig. Du behöver aldrig tvivla, aldrig någonsin.