Människor blir lite trasiga ibland

Motsatsen till kärlek är inte hat, det är inte ens likgiltighet. Det är urholkning. Det är en jävla uppsprättning. Det är känslan av att någon, kanske till och med man själv, har tagit en jättespade och grävt fram ens hjärta, separerat det ifrån kroppen och stampat på det. Och sedan lämnat en utan något alls, inget annat än en svag puls.

Detta, min vän, är motsatsen till kärlek.


Jag är hemma, och stannar här i tre dagar innan jag försvinner igen. Jag tänker rymma ifrån känslorna än en gång, till en plats och en person som får allt ont att försvinna, om än tillfälligt. Jag vet ju att jag förr eller senare, helst senare, måste ta tag i allt. Jag försöker faktiskt redan nu. Men det mesta känns fel, liksom meningslöst. Är du säker på att det är såhär du vill ha det? För i så fall ser jag ingen mening med att hålla mina löften till mig själv. Du har redan mitt hjärta, det får du göra vad du vill med. Men vad jag gör med vad som är kvar förstår jag inte vad det gör för skillnad..

Det är ju ändå bara ett yttre skal, eller hur?




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0