I'm a thousand miles away, but boy tonight you look so pretty, yes you do


Sex dagar i underbara, fina, fantastiska Göteborg blev det, och jag kom nu hem två kilo Toblerone, den finaste koalan jag sett, många skratt, ett lyckorus tack vare en viss person och nygammal vän och en ny livsglädje rikare. Det går inte ens att beskriva hur mycket jag behövde denna resa, jag har varit så glad och mått så oerhört bra! Jag vill inte ens ha kvar alla gamla inlägg på bloggen, men de får stå kvar iallafall. Saker som skrivs ner glöms aldrig bort, och den senaste månaden har varit otroligt hård, men även lärorik, och som min fina vän, sa; Du kommer klara det här, och du kommer vara så mycket starkare när du har gort det och kommer ut på andra sidan. Det handlar inte om att glömma det som hänt, utan att lägga allt bakom sig. Jag vet ju själv att jag inte kan sitta i källaren och mögla i min ensamhet och bara vänta, då kommer jag sluta leva.

Så jag tänker göra allt det som ni alla har sagt åt mig att göra. Jag tänker skratta, jag tänker leva, jag tänker umgås med folk som gör mig glad, jag tänker hitta mig själv och njuta av resan. Jag är inte naiv, jag vet att inte allt är över nu, självklart kommer det komma många fler dagar då jag mår pyton, men då får jag göra det. Det finns människor som villkorslöst vill få mig att må bättre om jag bara låter dem, så jag ska låta dem. Livet är fantastisk, och med tanke på allt som hänt i vårat fina grannland nu så inser man ännu mer hur skört livet är, hur mycket man ska uppskatta varje dag man får, för en dag kan det ta slut.

Och när den dagen kommer så vill jag ha njutit av livet fullt ut, jag vill ha tömt det på allt som finns, smakat allt som går att smaka, jag vill uppleva kärlek, jag vill skratta med hjärtat och ha gjort det bästa av varje dag. Denna vecka har jag gjort det, mer och mer för varje dag. Och igår kunde jag inte ens somna, på grund av att jag var inne i ett lyckorus, så jag låg mest och log hela natten. Och jag har inte slutat än, léendet sitter kvar, och gjorde det även under den fem timmar långa bilfärden hem.

För jag vet att om några veckor åker jag tillbaka till lyckokällan. Några veckor kan vara lång tid, men om jag spelar upp gårdagens film i mitt huvud så kommer nog varje dag gå ganska fort ändå.

It's what you do to me.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0