So far away

Jag behöver dig, nu mer än någonsin. Jag vet att du är här, alltid i mitt hjärta och mina tankar, men du är inte här i fysisk skepnad. Det händer saker jag inte känner till, inte vet hur jag ska hantera, inte riktigt har kontroll över, och jag behöver att du håller om mig och säger att allt kommer bli bra. Du säger åt mig att prata med dig, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, tankarna som ibland tar över är inte konkreta, ingenting som går att greppa, utan endast fragment av känslor och förvirring. Jag vet att du vill vara här lika mycket som jag vill ha dig här, men livet är inte rättvist.

Jag bara önskar. Önskar att jag kunde vara i tryggheten i dina armar även när jag vaknar på morgonen. Jag älskar dig.


Another day without you with me, is like a blade that cuts right through me. But I can wait, I can wait forever.



Snart har det gått en vecka sen jag åkte hem igen, efter att ha varit hos dig i tre veckor. Det är rätt ologiskt det här, för det känns som om dagarna segar sig fram i slowmotion när vi är ifrån varandra, men jag har knappt registrerat den senaste veckan. Det är inte många dagar kvar nu, men varje dag, varje timme gör ont. Jag försöker tänka positivt, hålla humöret uppe, men ibland faller det.

För jag kan inte ljuga, varje gång jag åker blir mitt hjärta grått. Nästa år så kanske vi har lördagsstädning i våran lägenhet i Halmstad vid den här tiden, eller så tittar vi på film och stänger ute höstkylan med levande ljus. Jag kommer ha spunk och vilja julpynta, men vet att jag måste vänta lite till. Du kommer hålla om mig och säga att jag är omöjlig, men du kommer le när du säger det.

Du och jag. Jag och du. Vi.
Jag älskar dig.


Och när du ser på mig är det knappt jag minns ett enda öknamn de kallade mig. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din, och att dina ord i natten är de enda som når in. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.








RSS 2.0