You give me more than I could ever want

Varenda muskel i kroppen gör ont och jag haltar omkring som en gammal tant med höftprotes ungefär. Kylgelen och bandaget får jobba hårt, för om tre dagar är det världens bästa dans igen, och jag vägrar att inte delta. Smärtan får vänta till vilken annan dag som helst, men tisdagar är mina dagar. Då musiken sätts på, och vi tjejer i salen blir till studsande energibollar.

Och om mindre än 10 timmar så ses vi. Ditt tåg kommer in 21.29 om allt går enligt tidtabellen, och jag kommer stå på perrongen och vänta med världens största léende. För det är vad du gör med mig. Känslan när ditt namn dyker upp på displayen, värmen i hjärtat som kommer när jag ser dig på min bakgrund. Allt jag någonsin önskat mig, allt jag någonsin letat efter. Det är du. Det är bara du.



I adore you.



Imorgon känns allt lätt, enkelt och varmt igen. För då är du här.

Boo!

Världens bästa helg. Igen. Allt är bäst i närheten av dig. Tre dagar tills nästa gång, fyra veckor kvar tills jag tillfälligt flyttar in hos dig. Tre veckor tillsammans utan avbrott. Skolan löser sig, motivationen håller i sig, grupparbetet kommer bli grymt, praktikplatsen är fixad och dansen är igång igen. Livet är så jävla bra just nu!


på lingon växer alla träden!



Och med det tackar jag för en underbar dag med Nicopico! Imorgon vid den här tiden så har jag jätteont i benen, magen, och sitter på ett tåg påväg till min bättre halva! Ibland är torsdagar rätt så bra dagar trots allt.


Älskling, jag har aldrig träffat dig på jättelänge!

Till Susanne: Du behöver inte oroa dig, jag mår bättre än på länge, igår flippade jag lite på folket i Trosa oh ekonomin bara, no worry!

Nu ska jag mot Korpen och lära de sjunkande ungarna att sparka med benen!


Bebis!

så går det när man litar på folk

Kokar av ilska och känner mig helt jävla hjälplös.

det är du. det kommer alltid att vara du.

Piglet: How do you spell love?
Pooh: You don't spell it. You feel it.

Jag insåg precis varför jag aldrig hittar rätt ord när jag ska beskriva vad jag känner för dig. Det går inte att sätta ord på vissa känslor, och visst är det frustrerande, men man får acceptera det.

Så jag vill att du ska veta det, att när jag tystnar eller ser frånvarande ut, så försöker jag i själva verket bara hitta ord som inte existerar.


Ingen kan vara nere med en ballong



Ibland misstänker jag att jag helt enkelt bara inte är gjord för att koncentrera mig. Finns det en mobil eller en dator, eller bara en dammtuss i närheten, så är det helt enkelt roligare att leka med dessa saker än att ta tag i engelskaläxan tills imorgon. För jag kan ju helt enkelt göra den sen, eller imorgon innan lektionen börjar. Det är ju så, det är mer spännande att skjuta upp saker till sista dagen, eller minuten. Varför skulleman annars sitta med räkningarna samma dag som dem skulle vara inskickade, fast man kunde betala dem för flera dagar sen? Exakt.


You give me more than I could ever want

Lyckan ler. Kräftskiva, möjlig utgång, timmar med dig i telefon (förlåt mamma för kommande telefonräkning), och mina fina vänner. Underbar lördag som ser ut att hålla i sig över kvällen.

Jag är ledsen över att jag sårar dig, och jag vet att allt gått så snabbt. Men man styr inte över hjärtat, och även om du nu mest är förbannad så hoppas jag att vi en dag kan vara glada för varandras skull. Du förtjänar att vara lycklig, och jag hoppas att även du kan gå vidare och bli det. Jag har haft sådan otrolig tur, och jag tänker inte ljuga, jag kan inte komma ihåg när jag var såhär lycklig senast. Men förlåt, förlåt över att min lycka gör dig illa.


Because the heart never lies

Den 8/6 denna sommar skrev jag ett inlägg  som jag avslutade med orden "utan ett mål, så är det svårt att planera en resa, eller hur?". Tänk så rätt jag hade. Då visste jag inte vad som väntade mig under sommaren som nu är förbi. Jag hade ingen aning om att jag skulle få mitt hjärta krossat, känna total uppgivenhet för att sedan börja planera en ny resa. En resa mot ett mål som gjort det jag för någon månad sen trodde var omöjligt, att laga mitt hjärta och få mig att resa mig igen. En person som gav mig livsglädjen och motivationen tillbaka, som fångar mig när jag snubblar och som gav mig vingar för att stötta mig när han själv inte kan finnas till hands. En person som har mitt hjärta, och som jag hoppas inte ger tillbaka det. För jag vet att han tar hand om det, på samma sätt som jag kommer göra allt i min makt för att ta hand om hans.

Livet är underligt och fantastiskt, inte sant? Man vet aldrig vad som väntar, det enda man med säkerhet kan säga är att hur bruten och nere man än är, så blir det bättre. Det blir alltid bättre.

Nu ska jag äta glass, för Johan säger att det är okej, och Johan har nästan alltid rätt.


Det bästa balsamet för själen är kärlek och att dansa som om det inte fanns någon annan i hela universum.




my heart is already yours

Idag är en sån där dag som jag är sen med allt. Sov för länge, har inte packat väskan eller matsäck, inte kollat karta till Stendörren, inte klätt på mig, och som grädden på moset får jag inte in fågeljäveln i buren!

Och nej, jag blir inte mindre sen av att sitta och skriva på bloggen, jag vet!


I love you, whether it's wrong or right, and though I can't be with you tonight, you know my heart is by your side



Jag väljer att tro på att under kan ske.

Trött tjej efter gårdagens bravader i form av fullproppad skoldag, blodgivning, simskola och vattengympa. Fem timmar räckte tydligen inte sömnmässigt, och det lär inte bli fler inatt. Imorn blir det att ge sig ut på havet och paddla kajak med klassen, och ja, jag är livrädd. Vatten är min grej, absolut, men att ge sig ut på vatten som rör sig, och då sitta och hålla balansen i en smal sak som vinglar fram och tillbaka, och dessutom bli genomblöt om man inte paddlar snabbt nog? Nej, det är inte min grej, inte alls.

Efter imorgon är kommer lördag. På lördag kommer jag att le mer än vanligt, för då kan jag säga att om två veckor, då är du här igen.


Miracles happen, too.

Ingenting är som det brukade vara.

Jag mår bättre än vad jag kommer ihåg att jag gjort på oerhört lång tid. Jag har förstått att vissa tycker att det är fel av mig, att jag inte borde må bra. Men jag tänker inte ta åt mig av det längre, livet går vidare. I somras skrek jag genom tårarna som aldrig slutade rinna, jag hatade och förbannade mig själv. Jag sov inte, jag åt inte, och jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig igenom dagarna på jobbet.

Men jag står kvar. Jag vet inte om jag kan säga att jag är starkare än tidigare, men jag försöker komma dit. Jag känner motivation för skolan för första gången på två år. Jag tjatar till mig jobb, för att jag nu har ett mål, en slutpunkt dit jag vill nå. Och jag ska dit, jag kommer inte ge mig, inte nu när jag hittat dig. Jag vet att du sagt åt mig att inte köra slut på mig själv, men sanningen är den att jag kommer göra i princip vad som helst för att kunna åka till dig. Jag tänker inte ge upp, jag vet att jag kommer klara det här. Frågan är hur jag ska kunna hindra mig själv från att spendera varje öre jag har på resor till Sveriges andra kustlinje, för pengarna behöver sparas också, för att vi ska kunna göra det vi pratar om när nästa sommar kommer och vi inte längre har saker som håller oss isär.

Så till er andra. Kalla mig idiot, tyck att jag går vidare för tidigt. Man kan inte styra hjärtat. Och ingenting är som det brukade vara.


RSS 2.0