så går det när man litar på folk

Kokar av ilska och känner mig helt jävla hjälplös.

det är du. det kommer alltid att vara du.

Piglet: How do you spell love?
Pooh: You don't spell it. You feel it.

Jag insåg precis varför jag aldrig hittar rätt ord när jag ska beskriva vad jag känner för dig. Det går inte att sätta ord på vissa känslor, och visst är det frustrerande, men man får acceptera det.

Så jag vill att du ska veta det, att när jag tystnar eller ser frånvarande ut, så försöker jag i själva verket bara hitta ord som inte existerar.


Ingen kan vara nere med en ballong



Ibland misstänker jag att jag helt enkelt bara inte är gjord för att koncentrera mig. Finns det en mobil eller en dator, eller bara en dammtuss i närheten, så är det helt enkelt roligare att leka med dessa saker än att ta tag i engelskaläxan tills imorgon. För jag kan ju helt enkelt göra den sen, eller imorgon innan lektionen börjar. Det är ju så, det är mer spännande att skjuta upp saker till sista dagen, eller minuten. Varför skulleman annars sitta med räkningarna samma dag som dem skulle vara inskickade, fast man kunde betala dem för flera dagar sen? Exakt.


You give me more than I could ever want

Lyckan ler. Kräftskiva, möjlig utgång, timmar med dig i telefon (förlåt mamma för kommande telefonräkning), och mina fina vänner. Underbar lördag som ser ut att hålla i sig över kvällen.

Jag är ledsen över att jag sårar dig, och jag vet att allt gått så snabbt. Men man styr inte över hjärtat, och även om du nu mest är förbannad så hoppas jag att vi en dag kan vara glada för varandras skull. Du förtjänar att vara lycklig, och jag hoppas att även du kan gå vidare och bli det. Jag har haft sådan otrolig tur, och jag tänker inte ljuga, jag kan inte komma ihåg när jag var såhär lycklig senast. Men förlåt, förlåt över att min lycka gör dig illa.


Because the heart never lies

Den 8/6 denna sommar skrev jag ett inlägg  som jag avslutade med orden "utan ett mål, så är det svårt att planera en resa, eller hur?". Tänk så rätt jag hade. Då visste jag inte vad som väntade mig under sommaren som nu är förbi. Jag hade ingen aning om att jag skulle få mitt hjärta krossat, känna total uppgivenhet för att sedan börja planera en ny resa. En resa mot ett mål som gjort det jag för någon månad sen trodde var omöjligt, att laga mitt hjärta och få mig att resa mig igen. En person som gav mig livsglädjen och motivationen tillbaka, som fångar mig när jag snubblar och som gav mig vingar för att stötta mig när han själv inte kan finnas till hands. En person som har mitt hjärta, och som jag hoppas inte ger tillbaka det. För jag vet att han tar hand om det, på samma sätt som jag kommer göra allt i min makt för att ta hand om hans.

Livet är underligt och fantastiskt, inte sant? Man vet aldrig vad som väntar, det enda man med säkerhet kan säga är att hur bruten och nere man än är, så blir det bättre. Det blir alltid bättre.

Nu ska jag äta glass, för Johan säger att det är okej, och Johan har nästan alltid rätt.


Det bästa balsamet för själen är kärlek och att dansa som om det inte fanns någon annan i hela universum.




my heart is already yours

Idag är en sån där dag som jag är sen med allt. Sov för länge, har inte packat väskan eller matsäck, inte kollat karta till Stendörren, inte klätt på mig, och som grädden på moset får jag inte in fågeljäveln i buren!

Och nej, jag blir inte mindre sen av att sitta och skriva på bloggen, jag vet!


I love you, whether it's wrong or right, and though I can't be with you tonight, you know my heart is by your side



Jag väljer att tro på att under kan ske.

Trött tjej efter gårdagens bravader i form av fullproppad skoldag, blodgivning, simskola och vattengympa. Fem timmar räckte tydligen inte sömnmässigt, och det lär inte bli fler inatt. Imorn blir det att ge sig ut på havet och paddla kajak med klassen, och ja, jag är livrädd. Vatten är min grej, absolut, men att ge sig ut på vatten som rör sig, och då sitta och hålla balansen i en smal sak som vinglar fram och tillbaka, och dessutom bli genomblöt om man inte paddlar snabbt nog? Nej, det är inte min grej, inte alls.

Efter imorgon är kommer lördag. På lördag kommer jag att le mer än vanligt, för då kan jag säga att om två veckor, då är du här igen.


Miracles happen, too.

Ingenting är som det brukade vara.

Jag mår bättre än vad jag kommer ihåg att jag gjort på oerhört lång tid. Jag har förstått att vissa tycker att det är fel av mig, att jag inte borde må bra. Men jag tänker inte ta åt mig av det längre, livet går vidare. I somras skrek jag genom tårarna som aldrig slutade rinna, jag hatade och förbannade mig själv. Jag sov inte, jag åt inte, och jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig igenom dagarna på jobbet.

Men jag står kvar. Jag vet inte om jag kan säga att jag är starkare än tidigare, men jag försöker komma dit. Jag känner motivation för skolan för första gången på två år. Jag tjatar till mig jobb, för att jag nu har ett mål, en slutpunkt dit jag vill nå. Och jag ska dit, jag kommer inte ge mig, inte nu när jag hittat dig. Jag vet att du sagt åt mig att inte köra slut på mig själv, men sanningen är den att jag kommer göra i princip vad som helst för att kunna åka till dig. Jag tänker inte ge upp, jag vet att jag kommer klara det här. Frågan är hur jag ska kunna hindra mig själv från att spendera varje öre jag har på resor till Sveriges andra kustlinje, för pengarna behöver sparas också, för att vi ska kunna göra det vi pratar om när nästa sommar kommer och vi inte längre har saker som håller oss isär.

Så till er andra. Kalla mig idiot, tyck att jag går vidare för tidigt. Man kan inte styra hjärtat. Och ingenting är som det brukade vara.


There's something about me that you ought to know, I've never felt the need to lose control, always held on back and played it slow. But not this time.




15 dagar tog det för dig att ta över min värld. Att få mig att falla handlöst utan rädsla, för jag vet att du fångar mig innan jag når marken. Jag saknar dig så fort jag ser din ryggtavla på väg bort ifrån mig, och nu är det än en gång för lång tid innan jag får vara bredvid dig igen. Det är bävrarnas fel, och jag hatar det, men det är samtidigt så otroligt värt det när jag väl får se dig igen.

Så ja, jag är förlorad, och det känns så fruktansvärt jäkla bra.

Jag är din. Jag är din. Jag är din.



With you by my side, I no longer fear, say you feel the way I do..

Senaste dagarna, jag kan inte ens förklara dem. Jag blir sällan mållös, och även om jag ibland tappar orden så brukar jag alltid hitta dem när jag skriver. Men nu är det en helt annan situation, för orden som existerar i den svenska ordlistan räcker helt enkelt inte till.

Men tack, tack för de bästa fem dagarna och fyra nätterna denna sommar. Tack för att du har vänt hela min värld upp och ned. Tack för att du lockar fram mina bästa sidor, för att du får mig att sitta och le som en total fåntratt, för att du får mig att tappa kontrollen som jag aldrig annars släpper. Tack för att du släpper in mig i ditt liv, och får mig att hoppas igen. Hoppas på lycka, på genuin glädje.

Jag ska göra allt för att försöka ge allt tillbaka till dig. Du behöver aldrig tvivla, aldrig någonsin.


The top of the world

Styrketräning, 1½ timmes PW, nyttig frukost... Bra start på dagen känner jag! Nu blir det plågeri på hög nivå i form av stretch, sedan njutning på hög nivå i form av dusch, sen får man se vad dagen bjuder på. Kräftskiva med världens bästa pojkar känns dock otroligt fint!

Njut av de ljusa stunderna.
För i slutändan är det dem du kommer att överleva på.




Tack Izabella, tack Mikael, och TACK Susanne!

Haha och Ida, när vi ändå är igång och är psykiskt störda, glöm aldrig, jag upprepar, ALDRIG hur underbara och fina vänner du har, som stöttar dig genom allt, som ställer upp och ger ovillkorligt stöd, och som får dig att gråta av skratt fast du nyss inte ville något hellre än att dunka huvudet i väggen och skrika.

Glöm aldrig det!


You changed the way you kiss me

Jag hatar att gör er besvikna. Jag vill inte stöta bort er. Men ibland måste jag. Jag behöver bara tid för mig själv ibland.

En fin tjej sa till mig idag att jag är stark, och jag vill verkligen tro henne. Men det är svårt, när man kämpar utan resultat. Jag tror ibland att det känns bra, att jag börjar ta mig ur det, för att sekunden efter slås till backen medans djävulen på axeln hånskrattar åt mina patetiska försök att resa mig.

Så kom ihåg den här känslan Ida, känslan av hopplöshet. För en dag kommer du förhoppningsvis läsa detta igen, men då kommer du stå upp starkare än någonsin. Du kommer än en gång vara ditt vanliga glada du, och du kanske till och med kommer vara tacksam över allt som hänt. För hur ont det än gör nu så kommer det bygga upp ditt framtida du.

Och Ida, glöm aldrig att du lär vara lite psykiskt sjuk som skriver meddelanden till dig själv på din egen blogg.



Människor blir lite trasiga ibland

Motsatsen till kärlek är inte hat, det är inte ens likgiltighet. Det är urholkning. Det är en jävla uppsprättning. Det är känslan av att någon, kanske till och med man själv, har tagit en jättespade och grävt fram ens hjärta, separerat det ifrån kroppen och stampat på det. Och sedan lämnat en utan något alls, inget annat än en svag puls.

Detta, min vän, är motsatsen till kärlek.


Jag är hemma, och stannar här i tre dagar innan jag försvinner igen. Jag tänker rymma ifrån känslorna än en gång, till en plats och en person som får allt ont att försvinna, om än tillfälligt. Jag vet ju att jag förr eller senare, helst senare, måste ta tag i allt. Jag försöker faktiskt redan nu. Men det mesta känns fel, liksom meningslöst. Är du säker på att det är såhär du vill ha det? För i så fall ser jag ingen mening med att hålla mina löften till mig själv. Du har redan mitt hjärta, det får du göra vad du vill med. Men vad jag gör med vad som är kvar förstår jag inte vad det gör för skillnad..

Det är ju ändå bara ett yttre skal, eller hur?




The moment I met you, that moment I forgot about everything I've been through, tell me how could that be?


Fantastiskt, jag har inte uppdaterat på en vecka nu och statistiken ligger kvar på samma antal iallafall. Det är sommar människor, ut och lek!

Sitter för tillfället i båten i fina Visby och försöker torka efter dagens rush i ösregn. Överallt hoppar det omkring folk i medeltida utstyrsel, det spelas musik och folk skrattar tillsammans samtidigt som de delar ett kanderat äpple eller ett krus med öl.

Livet är fint. På tisdag börjar vi ta oss hemåt, evetuellt får jag agera gast med pappa och segla över havet till fastlandet över natten, inte mig emot. Sedan blir det att umgås med min fina rödhåriga vän, kanske även ta igen lite tappad tid med boysen, och sen packa om och dra till Varberg och vara genuint lycklig, skratta och sova med säkert sällskap utan att vakna med ensamheten och alla tankar. Herregud så jag längtar.

Nu ska supstugan upp, vi trotsar helt enkelt vädret och dukar upp med grillad kyckling, baugetter och rosé. För att vi kan.


'nuff said


Nothing's gonna change

Tre timmars sömn, nu kör vi! Mot Riga! Ska bli spännande att se hur mycket jag har glömt att packa när vi kommer ner, den som lever får se!

The way you smile, the way you're filling up the hole in my heart, if it's all I ever do, I'll give my all to you.


Med tanke på de icke-existerande sovtimmarna från gårdagens natt så tänker jag nu kolla igenom packlistan en gång till och sen hoppa ner i sängen. God natt världen, vi hörs söndag kväll. Eller något.


To the moon and back

Tvätten är fixad, tack vare Sussie är pengar växlade, banken är besökt, saker är framlagda, jag har tagit mått på väskan och börjar nu bli taggad som tusan! Vid 4-tiden imorgon bitti (gaah) blir jag upphämtad innan det bär av mot flygplatsen! Det kanske märks, men humöret hoppar lite hit och dit, försöker dock fokusera på det positiva! Oh, kameraladdaren har försvunnit i flytten, tur att ipone har en helt okej kamera ändå. Nu kör vi!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0